Synvilla

I veckan inleds rättegången om händelserna i den gråblå herrgårdskopian i Knutby.
Dan Hallemar synar de drömmar som ligger till grund för huset som Gud glömde.

När Christer Pettersson klev in på sin loftgång i Rotebro i södra Stockholm för att fira den friande domen i Svea Hovrätt i november 1989 trängdes pressfotograferna upp mot loftgångens träpanel och ut mot räcket. Loftgången som motiv har inte riktigt hämtat sig sedan dess. En arkitektonisk idé fick sin slutgiltiga dolkstöt. Loftgången var hopplös underklass. Doftade hopplös hembränd sprit, dåliga underkläder och en dunst av mordmisstankar. Bilden sitter kvar; av den där loftgången, jag tänker på den ibland när jag åker E4-an norrut från Stockholm, mot Uppsala, och passerar avfarten mot Rotebro. Som nu, när jag åker E4an norrut mot Knutby. När bilderna från mordplatsen i Knutby norr om Uppsala började spridas i medierna syntes en välmående blågrå villa. Polisens blåvita avspärrningsband runt en sorts patenterad vanlighet. Det kunde inte hända här. Vi väljer alla platser att bo på där ingenting hemskt ska kunna hända. Den prövande följdfrågan skulle kunna vara: var skulle det kunna hända, hur ser den platsen ut? En loftgång i Rotebro. Ett kataloghus från Eksjöhus med ett brutet mansardtak i Knutby. Mansardtak, ett tak med två vinklar: först en på 63 grader, sedan en på 27. En fransk uppfinning för att ge en hög vind, vanlig på herrgårdar kring sekelskiftet fram till 30-talet. Innan funktionalismen gjorde hustypen omodern. Den skulle inte hämta sig förrän i slutet av 1970-talet, när det blev tillåtet att längta tillbaka igen. Då som kopior från kataloghusfabrikanter. Som i Knutby: små fönster, farstubro med balkong över och falska spröjs. Huset i Knutby har dessutom en takbrytning på gaveln som gör att det närmar sig en dröm om en herrgård i jordbrukspastoralen. "Extra allt" skulle man kunna kalla det i en huskatalog. Taket syns nästan tungt ut att bära, huset tycks vilja sjunka genom marken. Men det senare kan också ha att göra med mina förväntningar på platsen. Myrösjöhus har liknande hus i sitt sortiment. - Vi har haft typen sedan mitten av 1980-talet, säger Stefan Eklund på Myresjöhus. - Och vi har den fortfarande. Vad heter den? - Prästgården. "Prästgården är en villa med ett charmerande, gammaldags yttre och ett alldeles modernt inre. Lägg märke till husets harmoniska proportioner, framsidans symmetriskt placerade fönster och den vackra porten." När kataloghusen slår sig ner i jordbrukslandskapet ser de inte sällan märkligt ensamma ut. Kanske särskilt när de imiterar sin omgivning. Som huset i Knutby. Tomten liten, tillplattad, i ett landskap som tycks obegränsat. Det är kanske kopians lott. När den byggdes en gång för tjugo år sedan var den ett framsteg, en modernitet i en åldrad bygd. På samma sätt som de då ofta kritiserade vita sockerbitsfunkislådorna som dök upp i samma typ av landskap på 1940- och 50-talen. Landsbygden uppdaterad. Men där funkislådorna tog avstånd från sin omgivning, nästan programmatiskt, så söker det här kataloghuset inspiration i mangårdsbyggnaderna omkring. Hela norra Uppland är strösslade med faluröda och herrgårdsgula varianter av knutbyvillan, i original, och i plagiat. Originalen tycks ofta ensamma i egen förträfflighet eller självklart inbakade bland enorma lador. Katalogplagiaten mer otåligt nedstampat ensamma på någon liten ledig plätt. Eksjöhus levererade det gråblå huset i Knutby under namnet Sätesgården i sin serie Landskapshus. - Det är ett hus som ska smälta in på vischan, säger Tomas Forsberg på Eksjöhus. I katalogen kan man läsa: "Det är en typ av hus som ofta byggdes av städernas mer välbärgade invånare, ofta dessutom på den bästa tomtmarken. Typiskt för tiden är till exempel fönstrens utformning och fönsterspröjsen, mansardtaket och den stiliga entrén med sina runda pelare och breda balkong." På Sjösalahus finns det här huset i en serie som heter Sverigehuset. "Villorna i Sverigeserien känns fräscha och moderna, men ser ändå förvånansvärt bekanta ut." Och så fortsätter det. Villan i Knutby, bakom de blåvita plastbanden, är en villadröm som är så mycket Sverige att det gör ont att gå förbi den med den kunskap man har. Och alla inredningsmagasin krullar ihop sig i sin längtan efter det perfekta och det vanliga, särskildheten och tillhörigheten som är dessa tidningars livsluft pyser ut. Loftgången går förbi som en skugga. Det finns bara en sak att göra. Distansera sig. Åka förbi där på motorvägen vid Rotebro och tänka att det där är inte jag. Jag är ett annat hus. Jag är inte en loftgångsmänniska. Jag är inte en källarhålsmänniska. Jag är helt vanlig. Problemet kvarstår eftersom det är just vad herrgårds- eller prästgårdskopiorna också är. Helt vanliga. Sällan hittar man dem i den förnäma avskildhet de är tänkta för. Oftast står de ihopklämda, lite nedsjunkna, taket nerdraget över fönstren på en alldeles för liten tomt. En loftgång är varje människa. Det som är brutet tak i dig är brutet tak också i andra. De villaförorter som byggdes i folkhemmets 60- och 70-tal excellerade i en sorts monoton självutplånande mexitegeltristess. Alla hus var varandras bokstavliga spegelbilder. Din granne är också du. Jag kunde gå in till min granne och hitta toaletten utan att fråga. Nu är det tvärtom. Kataloghusen siktar på just dina drömmar. Särskildheten bygger våra villaförorter och bygger ut våra byar. Här har inte sällan kataloghusfabrikanterna skurit guld. Nu mer än någonsin. Då var alla original varandras kopior, nu ska alla kopiorna vara originella. Drömmar uppfylls i dag i byggd form, jag ska inte behöva driva ner mina drömmar med skohorn i en form jag inte kan påverka. Men jag måste veta hur mina drömmar ser ut på bild när jag nervöst flackar med blicken över inredningsmagasinets eller huskatalogens sidor. Det måste jag lära mig. I en nyutkommen bok om att bygga sina drömhus, Villabyggarna, läser jag en text av Charlotte Sievert. Hon har byggt sitt hus på lösvirke, planka för planka. Det är arkitektritat, allt annat än kataloghus. Hon skriver: "Svenskens husideal verkar vara en gul prästgård omgiven av en golfgreen, med vita grindstolpar och spikrak gång upp mot huset." Och hon fortsätter: "gärna med en liten förstubro". De fejkade herrgårdarna, eller prästgårdarna, med de brutna taken är en sorts hus som varit non grata hos de flesta svenska arkitekter sedan 1945. Men som människor ändå velat ha. Arkitekter som ser dem går i mansardtaket. Jag lämnar den gråblå herrgårdskopian. Kan det hända varsomhelst? Sköna Hem, fyllda fruktskålar? Arkitektritat, spröjsfritt? Jag åker mot E4-an. Det finns bara en plats i hela vårt vardagliga landskap där staten lovat att ingen ska behöva dö: på vägen. Det finns en nollvision antagen av riksdagen som säger det. Jag passerar en "olycksdrabbad korsning". Ser en gul herrgård, en röd. Sedan E4-an, Rotebro, loftgångarna, snabbt förbi och borta igen. Jag är snart hemma.